De så kallade fyra P:na är mest kända från området marknadsföring – först introducerade av McCarthy och sedan populariserade av Kotler. Men även en smart BRF-förvaltning kan sammanfattas med de fyra P-orden proaktiv, progressiv, professionell och produktiv.
Proaktiv | Att ha en proaktiv fastighetsförvaltning är ett implicit lagkrav som följer både av bostadsrättslagen och lagen om ekonomiska föreningar. Innebörden är att det inte är tillräckligt för en BRF-styrelse att sitta och vänta på att problem ska presentera sig självmant. Styrelsen behöver i stället proaktivt tillse att föreningen täcker samtliga sina kostnader (självkostnadsprincipen), genom att stresstesta alla gemensamt ägda fastighetstillgångar för att säkerställa att de alltid minst bär sina egna kostnader.
Progressiv | Att vara progressiv är ofta enkelt i politiska sammanhang, men avsevärt svårare i förvaltningen av en BRF. En sådan framåtsträvan innebär att se bortom den traditionellt uppenbara boxen, för att ständigt söka efter och vara öppen för lösningar som på ytan kan vara dolda, icke-konventionella och framför allt långsiktigt smarta. Detta i syfte att främja medlemmarnas ekonomiska intressen – det vill säga maximera värdet på deras lägenheter och insatta kapital.
Professionell | Att all BRF-förvaltning ska vara professionell kan tyckas självklart, men så är långt ifrån alltid fallet i praktiken. Professionalitet handlar om att kunna något så bra att andra är beredda att betala för att ta del av ens kunskap. Den självkritiska frågan här blir huruvida er styrelse besitter tillräckliga kunskaper i alla de delar som krävs för att uppnå en professionell fastighetsförvaltning, som i praktiken förmår främja medlemmarnas ekonomiska intressen.
Produktiv | I ekonomiska termer handlar produktivitet om att få ut ett mervärde av insatsfaktorerna. För medlemmar i en BRF innebär en produktiv förvaltning att insatskapitalet växer över tid – åtminstone lika mycket som inflationen, för att medlemmarna inte ska förlora ekonomiskt på att bo i föreningen. Styrelsens förvaltning av den gemensamt ägda fastigheten behöver därför klara ett stresstest, varmed varje enskild fastighetstillgång alltid åtminstone måste kunna bära sina egna kostnader.